Känner att jag måste få skriva av mig lite och få ut mina känslor efter denna jobbiga dag!

Det var 6 jävla år sedan min älskade pappa lämna mig och min familj. Hans Cancer tog han ifrån oss och varje gång jag hör någon nämna den där jävla sjukdomen så blir jag så grymt arg! Jag saknar min pappa så oerhört mycket, ingen kan förstå min saknad till honom känns det som. Tänker ofta på allt som min pappa och jag inte kommer få uppleva tillsammans, speciellt vid sådna tillfällen som man vill att han ska uppleva med en. idag har tankarna gått kring hur han var som sjukast och dom sista timmarna man tillbringade mad honom innan han dog och vad man önskade man hade sagt innan det var försent...
Jag skulle verkligen göra allt för att se honom en sekund och säga hur mycket han betyder för mig och hur mycket jag älskar han.
Finns en massa saker som jag kan säga att jag saknar med min pappa men jag säger det kortfattat, jag saknar hela honom!
Jag kan inte heller fatta att jag öppnar upp mig så mycket här för jag brukar aldrig öppna upp mig så här mycket, dom ända jag har öppnat mig såhär mycket till är nog min familj och då har jag sagt det ansikte mot ansikte, anledningen till varför jag kan öppna upp mig här är nog för att ingen kan se hur många tårar som åker ner för mitt ansikte just nu... jag fick "hårding" stämpeln när man pappa dog för att min mamma var helt borta, min bror tyckte alla extra synd om för han och pappa var typ väldigt lika eller något sånt så den ända jag kände att jag kunde vända mig till var min tvillingsyster och jag ville inte lägga all min börda på henne så jag höll all sorg och smärta inom mig och blev väldigt sluten vilket jag är än idag. så nu fick ni (ni som orka läsa allt detta) även en förklaring till varför jag är som jag är.
Avslutar detta med att säga att jag älskar dig pappa oerhört mycket och jag önskar att du var här för jag saknar dig oändligt mycket !<3